När Svensk socialpolitisk förening bjöd in till digitalt lunchseminarium den 11 februari så var HVB ( hem för vård eller boende) ett självklart tema. Under hösten har rapporterna återkommit om missförhållanden på HVB. Det har handlat om personal och ungdomar som varit drogpåverkade, personal som saknar utbildning, ungdomar som utsätts för hot, våld och övergrepp av både andra ungdomar och av personal, HVB som drivs av gängkriminella.  Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har dragit in tillstånd. Regeringen har tillsatt en utredning som ska föreslå hur vårdformen kan stärkas och bli tryggare.

Vårdformen för barn och unga som av olika skäl riskerar ett socialt nedbrytande beteende visar inte särskilt goda resultat. Det är också välfärdens mest privatiserade verksamhet. Hur hamnade vi här?

Marie Sallnäs, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet, inledde med att ge en överblick över utvecklingen av HVB. Hon konstaterade att det är ett problematiskt område, svagt professionaliserat och med ett osäkert kunskapsunderlag. Uppgifterna om antalet HVB är osäkra – 400-500 HVB för barn och unga är en siffra som anges.

Från 1980-talet, då ansvaret för finansieringen av HVB flyttades till kommunerna, har mycket hänt. Då fanns det en del mindre privata vinstsyftande utförare – ”insiders”. Under 1990-talet kom marknadsorienterade reformer och en institutionaliserad marknad, ”outsiders”, etablerade sig. Från 2000-talet har vi stora koncerner. Riskkapitalbolag har trätt in på marknaden och det har skett en ägarkoncentration. Till en början var tillsynen mycket svag, men den har med tiden stärkts.

De ideella, non pofit-organisationerna, är få i Sverige jämfört med övriga Norden. Marie Sallnäs pekade på några tänkbara orsaker. Dessa aktörer hade en marginell position när fältet öppnades. De var inte inriktade mot ekonomisk effektivitet på samma sätt som vinstsyftande bolag. Det handlar mycket om tillit och förtroende, ett ”kapital” som man är beroende av – då är det förödande med vårdskandaler. De ideella aktörerna är inte lika lättrörliga och snabbfotade som vinstsyftande bolag. Marknadsförhållanden och upphandlingsprocedurer gynnar inte de ideellt drivna verksamheterna.

Vad har då skett i privatiseringens spår? Marie Sallnäs pekade på att det både skett en omstrukturering av vårdlandskapet från småskaliga familjehem med ”familjelogik” till storskaliga verksamheter med ”professionell logik” och marknadslogik. Det har skett en innovation med nya arbetsmetoder. Genom att erbjuda en rad insatser och metoder, kan man rikta sig till många målgrupper med olika problem och diagnoser. Men vården har inte blivit billigare. Däremot har det skett ett högre vinstuttag. Det är också osäkert om vården blivit bättre och effektivare. Valfriheten då? Ja, kanske för kommunerna.

Hur hamnade vi då här? Pär Alexandersson, sekreterare i utredningen om HVB för barn och unga, menar att vi inte har hamnat i dagens situation för att någon verkligen velat det.

• Vi har gjort det för att vården i HVB för barn och unga inte styrts av någon enhetlig nationell vilja. Gamla – eller kanske eviga? – frågor om vårdens innehåll och förutsättningar är fortfarande olösta. Vad ska vård efter individuella och sammansatta behov egentligen innehålla? Hur åstadkommer vi en meningsfull vård med kompetent personal?

Pär Alexandersson gjorde en kort historisk expossé och visade hur övergrepp, outbildad personal, bristen på innehåll och mening i vården på de så kallade skyddshemmen tagits upp redan i mitten på 30-talet i reportage av journalisten Else Kleen. Frågan var därför under en kort tid aktuell och reformer genomfördes – men sedan har det nationella intresset varit svalt. Det har gällt både vårdens innehåll och förutsättningar, såsom personalens kompetens, storlek på boenden och  bemanning.  

Han fortsatte.

• Flera utredningar har gjorts om de sammansatta behoven, men gapet mellan social vård och psykiatrisk vård finns kvar. Institutionsvård ges till nya grupper (inte minst flickor) samtidigt som skillnader i olika typer av vård dolts i det breda HVB-begreppet.

Han avslutade med att reflektera kring att det nu kanske ändå finns ett fönster för utveckling av HVB-vården. Aktuella utredningar har tagit upp frågor om kompetens, kunskapsstöd och uppföljning. Nu pågår en utredning som både tar upp de kommunala och privata hemmen.

Marie Sallnäs och Pär Alexandersson är eniga om att HVB-vården är svår. Stora och sammansatta behov ska tillgodoses i ”täta miljöer”. Stora förväntningar har ställts på vården som ofta inte har infriats. Och den viktiga frågan om vad som är ”en meningsfull dag” har sällan ställts.  

Pär Alexandersson konstaterade mot slutet att unga på HVB är en grupp som samhället inte har tvingats att lyssna till. Nu har intresset väckts – drivet av kriminaliteten. Kanske kan vi ändå nu få en diskussion om vad samhället vill med HVB-vården, hur vården ska utformas för att vara till hjälp för de unga som behöver den.

Föreningen kommer att fortsätta fördjupa sig i barn och unga i samhällsvård på årets studiedag som blir den 27 maj.

Ann Jönsson

Styrelseledamot