De senaste decennierna har den ekonomiska tryggheten urholkats för personer som är sjuka. Vad ligger bakom denna utveckling? Hur påverkas tilliten till välfärdssamhället när system som ska ge människor ekonomisk trygghet inte längre gör det? Och vad behövs för att skapa trygghet för människor som drabbas av sjukdom, och ytterst, åstadkomma tillit till vår gemensamma välfärd?

Sjukförsäkringens utveckling och vägval var temat för ett välbesökt digitalt lunchseminarium som Svensk socialpolitisk förening genomförde den 23 oktober. Två gäster, Niklas Altermark och Isabella Selling, hade bjudits in för att ge oss en fördjupning i ämnet. Seminariet modererades av styrelseledamoten Ulrika Lorentzi. Niklas Altermark är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och har tidigare givit ut boken Avslagsmaskinen: byråkratisering och avhumanisering i svensk sjukförsäkring. Han har intervjuat både sjuka och anställda på Försäkringskassan. Nyligen kom också hans och Åsa Plesners bok Konsten att avveckla en välfärdsstat, där de analyserar de idéer, ramar och regler som påverkar beslut om välfärden. Isabella Selling är utredare på LO med ansvar för sjukförsäkringsfrågor.

Isabella Selling visade på hur sjukförsäkringen har urholkats.

• Inkomsttaket är för lågt och har inte alls hängt med i löneutvecklingen. Dessutom sänks ersättningen till 75 procent efter ett halvår. Karensavdraget slår hårt mot vissa grupper.

Niklas Altermark konstaterade att det hos svenska folket finns ett stort stöd för starka socialförsäkringar, en förhållandevis stor vilja att betala skatt och en hög tillit till 1900-talets välfärdsmodell. Ändå har de senaste 30 åren inneburit att denna välfärdsmodell har förändrats drastiskt.

• Socialförsäkringen ger ett sämre skydd. Inslagen av vinstdrivande välfärd har blivit mycket större. Välfärden omfördelar mindre och ojämlikheten växer.

Hur kunde det bli så här? Han lyfte fram två förklaringsmodeller – det finanspolitiska ramverket och en ideologisk förskjutning. Ramverket skapar ett ständigt besparingstryck. Man utgår ifrån budgetåret och konjunkturcykeln, men vinsterna av välfärden är mycket mer långsiktiga.

• Vi lever också i ett nytt ideologiskt landskap, fortsatte Altermark. I dag ses socialförsäkringen som en kostnad, inte som en trygghet.

Han pekade på hur den ideologiska förskjutningen också märks i ordvalet. Människor som är beroende av välfärd misstänkliggörs. Man talar om ”överutnyttjande”, ”utanförskap”, ”beroende”.

Välfärdssystemen börjar användas som ett politiskt verktyg för att stimulera till arbete. Politiken har rört sig i samma riktning, oavsett regering, men förklaringarna skiljer sig åt. Socialdemokratisk retorik har handlat om att nedskärningar är nödvändiga för att rädda välfärden. De borgerliga argumenten har inneburit att nedskärningar i välfärden behövs för att bekämpa utanförskap.

Följden av ett urholkat välfärdssystem är att kostnaderna flyttas – till enskilda och deras anhöriga och till andra system, exempelvis ekonomiskt bistånd inom socialtjänsten. En annan konsekvens är att människor som har möjlighet till det väljer att komplettera med privata välfärdslösningar. Tilliten till det gemensamma minskar. Det blir svårt att vinna tillbaka grupper som har funnit egna lösningar. Dessa processer har skett stegvis – och den politiska debatten har handlat om annat. Det har saknats tydliga konfliktlinjer i välfärdsfrågan.

Vad behövs då för att vända utvecklingen? Niklas Altermark formulerade det i tre punkter.

• Vi behöver en ny ekonomisk politik – och kasta omkull myten om ”det fattiga Sverige”.
• Det behövs en trovärdig berättelse om en välfärdsstat för alla.
• Dessutom behövs en politisk debatt som i mycket högre grad handlar om välfärd.

Isabella Selling lyfte fram att vi behöver ett annat synsätt för att stödja människor att återgå till arbete. Rehabiliteringskedjan måste bli mindre stelbent.

• Sjukförsäkringens tidsgränser borde omvandlas till stödjepunkter med fokus på den enskildes förutsättningar att återgå till arbete. Man måste också se till hela människan – och inte bara det medicinska. Och vi måste komma bort från dagens bedömningar av arbetsförmåga och bedöma mot arbeten som faktiskt finns.

Avslutningen blev en reflektion som möjligen kan hjälpa oss att se framåt. Pandemin visade tydligt på vår gemensamma sårbarhet. Eller med andra ord: den öppnade också ett ”möjlighetsfönster” för sättet att se på gemensam välfärd. Vi behöver påminna oss om varför vi har ett välfärdssystem: för att vi är sårbara och har förmåga att bygga upp system tillsammans.

Ann Jönsson

Styrelseledamot i Svensk socialpolitisk förening