Kriminalitet och brottsbekämpning har varit i fokus för den politiska debatten under en längre tid och en rad olika förslag har presenterats. Ett av dem handlar om att ändra sekretesslagstiftningen. Regeringen och Sverigedemokraterna vill att huvudregeln ska vara att all information ska delas med brottsbekämpande myndigheter för att kunna bekämpa brott. Men är sekretess mellan polis och socialtjänst ett problem – eller en förutsättning? Är det ny lagstiftning som behövs eller finns det andra vägar för att öka samarbetet? Det var frågan för det välbesökta digitala lunchseminarium som Svensk socialpolitisk förening anordnade den 9 februari.
Henrik Olsson, sektionschef inom Malmö stad och Glen Sjögren, kommunpolis i Malmö inledde med att berätta om sitt samarbete och hur de hanterar nuvarande sekretessbestämmelser.
Polisen och socialtjänsten i Malmö har haft ett samarbete en längre tid, men det fick en betydligt mer strukturerad form i samband med satsningen som startade 2018 under namnet ”Sluta skjut”. Ett viktigt syfte var att hindra nyrekryteringen till kriminella miljöer. Det var betydelsefullt att försöka nå de yngre åldersgrupperna.
För polis och socialtjänst blev det också en slags gemensam resa –att förstå varandras olika uppdrag och arbetssätt och de regler som styr arbetet. Man behövde lägga tid på att dela med sig av sin kunskap. Vad händer med en orosanmälan? Vad är viktigt att socialtjänsten får kännedom om från polisen? Med det närmare samarbetet har socialtjänsten fått andra möjligheter att göra insatser i tidigare skede.
Båda Henrik Olsson och Glen Sjögren lyfte fram de gemensamma mötena med unga och deras familjer som en framgångsfaktor. Mycket handlar om att skapa relationer och bygga förtroende. De påpekade också att samarbete tar tid, och måste få ta tid. Det underlättar också om man har lokaler nära varandra.
-Nu vet vi mer om hur vi ska skriv orosanmälningar så att socialtjänsten är hjälpta av dem, sa Glen Sjögren.
– Och för oss i socialtjänsten är det värdefullt att många ungdomar som lever i riskmiljöer redan har relation med områdespolisen. Då kan vi tillsammans gå in och stödja.
Sekretess och möjlighet att dela information mellan myndigheter är en fråga som engagerar många inom brottsförebyggande arbete. Seminariet fortsatte med att Anna Gavanas, utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå), berättade om deras rapport Informationsdelning mellan socialtjänst och polis i brottsförebyggande arbete med barn och unga. Brå har haft regeringens uppdrag att studera förutsättningarna för att dela information mellan olika aktörer i arbetet med att förebygga brott. Bakgrunden är att begränsningar i möjligheterna att dela information på grund av sekretess ofta har lyfts fram som ett hinder i det lokala brottsförebyggande arbetet. Det har framförts önskemål om att det ska vara lättare att bryta sekretess mellan socialtjänst och polis. 2013 infördes en sekretessbrytande bestämmelse i 10 kap. 18 a § offentlighets- och sekretesslagen (OSL 10:18 a) för att öka möjligheterna till informationsdelning i det lokala brottsförebyggande arbetet. Bestämmelsen innebär att personal inom socialtjänsten under vissa förutsättningar får lämna uppgifter som rör en enskild under 21 år till polisen i syfte att förebygga brott.
Brå har kartlagt vilka problem polis och socialtjänst upplever när det gäller att dela information, deras kunskap om lagstiftningen och vilka behov och förslag de har. Rapporten visar en mångskiftande bild som innehåller både kunskapsbrist, osäkerhet och olika tolkningar av lagstiftningen. Begränsade kunskaper om varandras lagstiftning kan leda till felaktiga förväntningar på möjligheten att dela information. Dessa svårigheter upplevs inte så påtagligt i mindre städer och på landsbygden där man hade mer upparbetade kontaktvägar. Ofta är informationsdelning kopplad till person och inte funktion.
I många fall leder en osäkerhet till att information inte delas mellan myndigheter – man ”tar det säkra före det osäkra”. Många är rädda för att göra fel. Brå menar att sekretess ofta är ett hinder för informationsdelning i det brottsförebyggande arbetet, men att problemen inte nödvändigtvis skulle lösas genom ny lagstiftning. Ett första steg vore istället att ta fram vägledning för hur lagstiftningen bör tolkas och tillämpas i det vardagliga arbetet. Brå föreslår också att en nationell utbildning, gemensam för olika professioner, tas fram för att höja kunskapen.
Vad kan man då göra redan nu för att förbättra samarbetet mellan polis och socialtjänst? På den korta tid vi hade så gavs flera exempel. Hitta nyckelpersoner som vill mötas och samverka. Lär av varandra och förklara varandras förutsättningar. Sist och mycket viktigt: skapa en struktur för att undvika oväsentligheter.
Ann Jönsson