Coronapandemin, med smittspridning och många döda på äldreboenden, satte strålkastarljuset på brister inom äldreomsorgen. När Svensk socialpolitisk förening anordnade sitt första live-seminarium på länge så var det självklara temat: vad behöver reformeras i äldreomsorgen? De som deltog på plats i ABF-huset i Stockholm eller på länk eftermiddagen den 15 november fick höra röster från Coronakommissionen, Sveriges Kommuner och Regioner, fackliga organisationer och forskningen. Visst behövs reformer på många områden – och långsiktighet är nödvändig.

– Äldreomsorgen var ett öppet mål för smittan. Med den drastiska formuleringen inledde Mats Thorslund seminariet. Han är professor emeritus i socialgerontologi vid Karolinska institutet, men också ledamot av Coronakommissionen. Kommissionen lade, som vi ju vet, ansvaret på nuvarande och tidigare regeringar för att äldreomsorgen drabbades så hårt under pandemin. Otillräckliga och otydliga regelverk, myndigheter som inte hade överblick, en fragmenterad verksamhet med många aktörer, bristande ledarskap och ohållbara arbetsvillkor för personalen – det var några av punkterna i den massiva kritiken som framfördes i kommissionens första rapport Äldreomsorgen under pandemin. Antalet äldre har ökat, men inte resurserna till äldreomsorgen.

Vad behöver då göras för att vi ska få en äldreomsorg av hög kvalitet? Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet, listade fem punkter som är förutsättningarna för en god omsorg: tid, kontinuitet, handlingsutrymme för personalen, stöd från chefer till personalen, utbildning. Marta Szebehely poängterade också att vi behöver ha en samlad bild av läget, den saknas i dag. Det finns ingen statistik på hur många som arbetar i privat driven äldreomsorg. Vi har heller inga siffror på antalet boenden som drabbades av pandemin. Samtidigt som Marta Szebehely är kritisk mot utvecklingen inom svensk äldreomsorg, så påpekade hon att det finns mycket som är värdefullt. Hon lyfte fram det sociala innehållet, och är orolig för att coronapandemin kan få till följd att äldreomsorgen alltmer ses som enbart en medicinsk fråga. Vi måste hålla i minnet att arbetet utförs i den äldre personens hem. Det går att förändra verksamheten utan att förlora det vi är bra på, framhöll hon.

Lotta Olofsson, projektledare på Demensförbundet, berättade om den utsatthet som äldre personer med demenssjukdom upplevt under pandemin. Vi behöver demensteam med personal som är specialiserade på den här sjukdomen, eller specialiserade hemtjänstteam. I dag finns inte sådana på alla håll i landet. Och vi behöver trygga boenden. Man ska kunna få en bra vård och omsorg, oavsett var man bor.

Marcus Sjöberg är biståndshandläggare i Stockholms stad och beskrev en utveckling där personer med allt större behov numera får insatser av hemtjänsten. Samtidigt har antalet timmar inom hemtjänsten successivt minskat. Biståndshandläggaren är trängd mellan uppgiften att bevilja insatser – och att hålla budgeten. Han frågade: vad beror det på att äldreomsorgen ständigt är åsidosatt?

Greger Bengtsson, samordnare på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) menade att fokus snabbt kan skifta i diskussionen om äldreomsorgen. För en tid sedan var äldre människors ensamhet den stora frågan som det pratades om, då var det inte den medicinska kompetensen. Han tryckte på att det behövs mycket resurser för en god äldreomsorg, och dessa måste vara långsiktiga och stabila. Det räcker absolut inte med tillfälliga satsningar.

Den före detta metallordföranden Göran Johnsson har haft regeringens uppdrag att lämna förslag på hur fler ska vilja välja arbete inom vård och omsorg om äldre – och vilja stanna. Han pekade ut fyra områden, eller boxar som han uttryckte det.

• Utbildningsnivån måste höjas överlag och det behöver finnas karriärvägar.
• Ledarskapet måste stärkas. Enhetscheferna ska ha rimliga arbetsvillkor, högst 20-30 medarbetare att leda.
• Skapa trygga anställningsvillkor och en god arbetsmiljö. Fast anställning och heltid ska vara norm.
• Ta till vara ny teknik.

– Det har sagts att Sverige ska ha världens bästa äldreomsorg. Då räcker det inte med att prata. Det krävs systematiskt arbete och politiskt ansvar, sa han.

Zara Leghissa, specialistundersköterska och aktiv i Kommunal, lyfte fram bemanningen som en central fråga. Vad har hänt efter pandemin? frågade hon. Jo, underbemanningen fortsätter. Människor sliter under svåra villkor, har för få kollegor omkring sig. Många väljer att sluta. Arbetsvillkoren måste bli bättre, annars är det väldigt svårt att vända utvecklingen. Lärdomar måste dras av pandemin.

Stabilitet, kontinuitet, långa framtidsperspektiv – det var ord och uttryck som återkom under kvällen. Äldreomsorgen är en av våra viktiga framtidsfrågor. Den får inte bli ett snabbt uppflammande bloss som snart slocknar igen. Många har ett ansvar att se till att det inte blir så.

Ann Jönsson