I Sverige finns en rad olika stödlinjer via telefon, chatt eller mejl som alla syftar till att hjälpa människor i kris, erbjuda någon att samtala med, ge råd och stöd. I många fall är det civilsamhället som står bakom detta, ofta utanför ”kontorstid” på kvällar och nätter. Stödlinjerna kompenserar för samhällets bristande skyddsnät och bristande tillgänglighet i svåra situationer. Så hur ska vi då betrakta stödlinjerna: är de välfärdens komplement eller välfärdens kapitulation? Den frågan stod i fokus för studiedagen den 19 maj. Liksom förra året var det ett digitalt arrangemang med många anmälda från hela Sverige.   

Översikt inledde dagen

Dagen inleddes med att Martin Wohlin, som är läkare och medicinskt sakkunnig på 1177 Vårdguiden, gav en nationell överblick. Idag finns ett 70-tal olika stödlinjer. Flera nya har kommit till under pandemin. Utöver de nationella linjerna finns även sådana som kommunerna driver. Anonymitet är ett gemensamt kännetecken. Det gäller både den som kontaktar och den svarande. Möjligheten att vara anonym gör det förmodligen lättare för många att ta kontakt. Stödlinjerna bemannas både av volontärer och professionella. Psykisk ohälsa är en av vår tids stora folksjukdomar och det präglar också inriktningen på stödlinjerna. Utredaren Karin Liljeberg-Trotzig från Folkhälsomyndigheten berättade om det regeringsuppdrag som myndigheten fått om att ta fram ett förslag på uppbyggnad av en nationell stödlinje som är öppen för allmänheten och erbjuder professionell hjälp om psykisk hälsa. Ett förebyggande perspektiv är viktigt. Förslaget ska presenteras i januari 2022.

Erfarenheter från fyra stödlinjer

Fyra organisationer delade med sig av sina erfarenheter av att driva stödlinjer. Inger Händestam, förbundsordförande i SPES (Riksförbundet för SuicidPrevention och EfterlevandeStöd), berättade om hur suicid starkt påverkar anhöriga. Man kan generellt säga att varje självmord i sin tur berör tio personer. Det innebär cirka 15 000 personer varje år. Stödlinjen är en viktig del i föreningens verksamhet, där medlemmar med egen erfarenhet samtalar med dem som tar kontakt. Generalsekreterare Karin Schultz medverkade från föreningen Mind. Föreningen arbetar med olika aspekter av psykisk hälsa och driver flera stödlinjer, bland annat en äldrelinje och en självmordslinje. Mind har både anställda och volontärer. Antalet samtal till stödlinjerna har ökat. Ångest, ensamhet, nedstämdhet, relationsproblem är vanliga samtalsämnen. Behoven att få tala med någon är stora.

”Vi kan besvara två av tio kontaktförsök. Så långt räcker våra resurser. ”

Från Bris (Barnens rätt i samhället) medverkade generalsekreterare Magnus Jägerskog. Bris första stödlinje för barn startades redan 1980. Nu är stödlinjen öppen dygnet runt och erbjuder professionell hjälp. Det är enbart professionella som svarar. Stödlinjen idag är inte enbart telefon, utan en mix av olika sätt att kommunicera – chatt, mejl, digitala forum. Detta är också en erfarenhet från andra som driver sådana linjer.

”Stödlinjernas betydelse har ökat under pandemin. Det handlar om ångest, depression, våld. Vi ser också konsekvenserna av att många barn lever i social och ekonomisk utsatthet.”

Stödlinjen för spelare och anhöriga var det fjärde exemplet som presenterades. Claes Rantil är rådgivare och redogjorde för det telefon- och webbaserade stöd som erbjuds spelare och anhöriga. Stödet består av tre delar: att lyssna, ge information, motivera till exempelvis behandling eller ekonomisk rådgivning.

Vem kompletterar vem?

Magnus Karlsson, professor på Ersta Sköndal Bräcke högskola, reflekterade över civilsamhällets och det offentligas roll:

”Det är fel att ställa frågan om vem som är komplement till vem. Mellanmänskliga samtal är nödvändiga och ibland behövs professionellt stöd. Det handlar om en balans, där både det offentliga och det civila samhället har en roll.”

Han pekade på att det finns tre typer av kunskap: lekmannakunskap, egenerfarenhet och den professionella kunskapen. Det är fel att hela tiden efterfråga professionellt stöd när det handlar om mellanmänskliga kontakter. Man måste se vilket problem man vill avhjälpa.

Hur kan behovet minska?

Hur ser då politiker på stödlinjerna? Vilka behov fyller de, och vem ska ha ansvaret? Acko Andersson Ankarberg (KD), ordförande i riksdagens socialutskott och Mats Wiking (S) ersättare i socialutskottet, hade bjudits in för att ge sin syn. De var eniga om att stödlinjerna har stor betydelse, både för mellanmänskliga kontakter och för att kunna ge professionell hjälp. De var också eniga om att både det offentliga och civilsamhället behövs för att driva linjerna, värdefull kunskap finns hos båda. För många kan det vara en lägre tröskel att kontakta volontärer. Långsiktigheten betonades också. Det krävs resurser för att kunna driva stödlinjerna. I panelsamtalet deltog också Magnus Jägerskog från Bris och Alain Topor, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet. Alain menade att stödlinjerna i sig inrymmer mycket kunskap om livsvillkoren i Sverige idag:

”Det kan bli synligt hur vi har det på gruppnivå. Vad betyder till exempel ekonomin för hur vi mår? ”

Till sist klingade denna innehållsrika studiedag ut i ytterligare en fråga, då trycket på stödlinjerna ökar: vad kan göras för att behovet av dessa linjer ska minska? Vilka reformer? Vilka insatser för att minska klyftorna i vårt samhälle?

Ann Jönsson