Svensk Socialpolitisk Förenings bildande och första tid

Bakgrund

Ett förslag om att bilda Svensk Socialpolitisk Förening togs fram redan i december 1984 av Leif Holgersson, som bl.a. varit socialchef och sekreterare i Samarbetskommittén för socialvårdens målfrågor (den s.k. skuggutredningen till den statliga Socialutredningen). Holgersson blev sedermera bl.a. chefredaktör för tidskriften Socialt arbete.

Fyra skäl

I en promemoria av Holgersson angavs att frågan om att bilda en riksförening för socialpolitisk debatt och opinionsbildning hade diskuterats i olika sammanhang mot bakgrund av angreppen på den generella socialpolitiken och på den offentliga sektorn, angrepp som hade förstärkts under det allt kärvare samhällsekonomiska läget sedan slutet av 1970-talet.

En annan utgångspunkt var syftet att slå vakt om och utveckla socialtjänstreformen, som då varit i kraft tre år och utsatts för allt hårdare angrepp när det t.ex. gällde de grundläggande förutsättningarna för behandling och socialbidrag.

En tredje utgångspunkt var att det ansetts angeläget att stödja och sprida information om den socialpolitiska forskningen som hade tillförts resurser genom fyra professurer i socialt arbete.

En fjärde att det saknades ett övergripande forum för en seriös diskussion om utveckling av socialpolitiken.

Förbund som medlemmar?

Tanken var ursprungligen att ett stort antal centralorganisationer, fackliga organisationer, ideella yrkesorganisationer och riksförbund inom klientrörelsen skulle inbjudas att bilda Svensk Socialpolitisk Förening. Vid ett möte i februari 1985 hos SKTF skulle syftet med bildandet presenteras av Sture Nordh, då ordförande för SKTF, Bengt Lindqvist, då ordförande för HCK och Sture Korpi, då ordförande i dsf. (delegationen för social forskning). Förslaget om en förening bildad av organisationer med intressen på det socialpolitiska området kom dock aldrig att realiseras.

Föreningens bildande

I stället kom Svensk Socialpolitisk Förening i en något annan form att bildas i maj 1989. Initiativtagare var då Ingemar Lindberg, som vid den tiden var verksam på LO:s socialpolitiska enhet, och jag, Lars Grönwall, som bl.a. varit ordförande i den parlamentariska Socialberedningen. Gunnar Nilsson valdes till ordförande i augusti samma år med Lindberg och Grönwall som vice ordförande. Gunnar Nilsson avgick som ordförande vid årsmötet i april 1995 på grund av sjukdom.

I inbjudan till medlemskap i föreningen angavs att bl.a. att föreningens syfte var att bidra till utvecklingen av det välfärdspolitiska systemet och att slå vakt om den svenska välfärdsmodell som har drivits fram av arbetarrörelsen med stöd av breda folkliga opinioner. Inbjudan var undertecknad, förutom av de tidigare angivna stiftarna, av professorerna Hans Berglind, Bengt Börjesson och Gustav Jonsson, socialdirektörerna Bengt Hedlén och Birger Stark, fackliga representanter som Rudolf Meidner, Roland Spånt, Tony Pettersson och Dan Andersson och företrädare för klientrörelsen som Stig Åhs och Erik Trost m.fl.

500 medlemmar direkt!

Föreningen, som fick närmare 500 socialpolitiskt engagerade medlemmar, kom under den tid som Gunnar Nilsson verkade att få ett betydande inflytande på den socialpolitiska debatten. Fackföreningsrörelsen var starkt engagerad. I styrelsen satt t.ex. under några år Rudolf Meidner. Andra kända medlemmar, som delvis också satt i styrelsen, var Bengt Lindqvist, Bo Holmberg, Maj-Inger Klingvall och Margareta Winberg, som alla blev ministrar i socialdemokratiska regeringar. En rad andra riksdagspolitiker på vänsterkanten fanns också med på en medlemsförteckning från juni 1992, liksom företrädare för TCO och andra fackliga organisationer.

Många ”kändisar”

Andra kända namn bland medlemmarna var socialdirektörerna Arne Borg och Bengt Hedlén och riksdagsledamoten Margareta Persson som sedan under ett par år var ordförande efter Gunnar Nilsson innan Lars Grönwall trädde till. Bland de tunga medlemmarna fanns socialchefer från hela landet. Även Socialhögskolorna var företrädda bland medlemmarna, liksom ledande företrädare för klientrörelsen. Många av föreningens seminarier och möten hölls i LO:s lokaler eller den övriga fackföreningsrörelsens lokaler, andra senare i Socialhögskolans aula.

Svensk Socialpolitisk förening fick med tiden också lokalföreningar i Malmö (troligen 1995) och Umeå.

Programverksamheten

Verksamheten utformades av ett särskilt programutskott, som hade medverkat i de organisationer som arbetat för socialtjänstreformen. I utskottet ingick bl.a. Leif Holgersson och Kristian Tilander som bl.a. varit sekreterare i Socialberedningen. Gunnar Nilssons roll var att leda styrelsemötena och en del av föreningens seminarier. Även om han själv efter vad jag nu minns inte tog några särskilda initiativ i verksamheten, var han känd för sitt socialpolitiska engagemang i och utanför riksdagen. Han spelade därmed en tung roll för att samla människor ur arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen i föreningen, och det betydde givetvis mycket för föreningen och dess anseende att ha honom som ordförande.

Breda ämnesval

Ämnena för föreningens opinionsbildande verksamhet var brett socialpolitiska. Av ett anförande jag själv höll vid en konferens 1995 framgår att föreningen under årens lopp hållit en rad halvdagsseminarier om socialförsäkring, socialtjänst, skolpolitik, sjukvårdspolitik, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik. Vi hade också haft ett antal heldagskonferenser om 90-talets socialpolitik och 90-talets kriminalpolitik och om Välfärden på 2000-talet. Störst intresse hade kanske seminarier om olika frågor inom socialtjänsten tilldragit sig. Många av medlemmarna hade tidigare under många år arbetat och verkat för socialtjänstreformen.

Under 1996 handlade konferenserna och seminarierna bl.a. om Villkorat och sänkt socialbidrag, Barns villkor i 90-talets Sverige, Kvinnor och missbruk samt Sexuella trakasserier

Lars Grönwall
Tidigare ordförande

Tidigare ordförande:

Gunnar Nilsson, 1989 – 1995
Margareta Persson, 1995 – 1997
Lars Grönwall, 1997 – 2000
Rolf Andersson, 2000 – 2002
Margareta Norlin, 2002 – 2004
Stig Larsson 2004 – 2008
Jonas Åberg, 2008 – 2009
Ursula Berge, 2009 – 2015
Camilla Sköld 2015 –

Relaterade inlägg

Rulla till toppen
Scroll to Top