Svensk socialpolitisk förenings årliga studiedag hade temat: ”Ny socialtjänstlag 2025. Vart är socialtjänsten på väg?” Studiedagen hade lockat ett hundratal deltagare – de flesta deltog digitalt – och engagerande föreläsare gjorde nerslag i socialpolitiken från olika perspektiv. Studiedagen går att se i efterhand här men här kommer ett sammandrag.
Sedan föreningens ordförande Josefine Johansson hälsat välkommen inleddes studiedagen med att föreningens hederspris delades ut. Årets pristagare var Margareta Persson, veteran inom funktionshinderrörelsen både som tjänsteman och politiker. Hon är också författare av ett flertal böcker på området, och har nyligen kommit med en bok där hon dokumenterat de historiska villkoren för barn med funktionsnedsättning i Sverige, ”Lämna bort barnet och glöm. Om barnen med funktionsnedsättningar när välfärdssamhället byggdes.” Motiveringen finns här
Margareta Persson höll sedan en intressant föreläsning om hur synen på personer med funktionsnedsättning skiftat genom åren. Gamla synsätt lever kvar ännu, t ex genom nedsättande uttryck, och historien behöver lyftas fram – det är viktigt för både beslutsfattare och professionella att känna till bakgrunden till dagens situation. ”Sår sitter kvar i själen”, ”kroppen minns”, säger Margareta och menar att detta är förklaringen till att många med funktionsnedsättning ”hatar biståndsbedömning”.
Nästa talare var Monica Engström, socialrättsjurist och socialpolitisk strateg vid Akademikerförbundet SSR. Hon var tidigare huvudsekreterare i utredningen om ny Sol och gav en överblick över hur det kommande lagförslaget kan tänkas se ut – någon lagrådsremiss har ännu inte kommit, men regeringen har aviserat att en proposition ska komma under hösten 2024 och att en ny socialtjänstlag ska träda i kraft 1 juli 2025. Hon redogjorde också för andra aktuella ändringar som är aktuella i socialrätten den närmaste tiden.
Lagförslaget i utredningen anger en förändring i socialtjänstens arbete och en tydligare inriktning mot vad som ska uppnås med insatserna, vad den enskilde ska erhålla, inte hur det ska göras. Monica påminner om att lag är ett tvingande styrmedel, som anger åligganden men också gränser för kommunerna och det kommunala självstyret. Lagförslaget ska ses i sin helhet och socialtjänstens arbete ska, utöver portalparagrafen bygga på tre viktiga principer: man ska arbeta förebyggande, insatser ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet, och insatserna kan vara med eller utan föregående behovsprövning.
Ulrika Lorentzi, som är utredare vid LO och en av författarna av rapporten ”Välfärdsgapet 2023”, stod så i tur för att tala om resurserna för välfärden idag och i framtiden. Hon talar om välfärden i stort – vård, skola, omsorg – som är en grundläggande del av det vi kallar den svenska modellen och viktig också för en fungerande arbetsmarknad. Välfärden behöver stora resurstillskott och en stabil och förutsägbar finansiering. Man måste också använda resurserna bättre, och skaffa sig kontroll över den ökande marknadiseringen av välfärden. Just nu plågas välfärden av extrema pensionsavsättningar pga den höga inflationen och ändrade regler. Ulrika menar att det är orimligt att man ska behöva säga upp personal av dessa skäl – staten behöver kompensera kommuner och regioner för detta. I rapporten Välfärdsgapet 2023 föreslår utredarna en ny modell för indexering av statsbidragen, som idag styrs av politiska beslut och är oförutsägbara för kommuner och regioner.
Ulrika gav några exempel på merkostnader i kommuner och regioner som marknadiseringen lett till: överkompensation till friskolor 5 miljarder kr per år, merkostnader för hyrpersonal 5 miljarder kr per år, att hyra tillbaka lokaler som sålts ut 3-5 miljarder kr per år. Hon gav också lyckade exempel på kommuner som tagit tillbaka hemtjänst och vuxenutbildning och regioner som stegvis återtar verksamheter inom vårdvalet. Det räcker nu, ta tillbaka kontrollen!!!, manar Ulrika Lorentzi.
Studiedagen avslutades med ett samtal mellan personer med olika perspektiv på välfärden, socialpolitiken och socialtjänsten. De medverkande var Bettan Bywald, en engagerad och prisad socialarbetare från Angered, Joakim Palme, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, Emmeli Wulfstrand, förbundsordförande i Verdandi och Sven Erik Wånell, tidigare chef för Äldrecentrum och sekreterare i coronakommissionen. Samtalet leddes av Ann Jönsson, styrelseledamot i Svensk socialpolitisk förening. Bettan Byvald inledde med att tänka tillbaka på när hon som ung socialarbetare fick vara med och sjösätta den nya socialtjänstlagen 1982. Det kändes positivt att få arbeta i en tillgänglig socialtjänst, dit ingen behövde komma ”med mössan i handen”. Man skulle arbeta förebyggande och samverka med andra samhällsinstanser. Den positiva eran byttes mot en New Public Management-inspirerad tid, då allt skulle effektutvärderas i antal avslutade ärenden, socialtjänsten skulle ställa motkrav på och kontrollera dem som sökte hjälp. Joakim Palme, som på senare tid bland annat forskat om hur den svenska modellen fungerat under krisperioder, jämfört med andra europeiska länder. Han lyfte fram att vi haft olika välfärdskriser under de senaste 25 åren och har sådana också framför oss. Erfarenheter från pandemin visar att vi kan göra det som syntes omöjligt och lära av erfarenheterna – pandemin blev ett hållbarhetstest på våra välfärdssystem. Vi står inför vägval, och måste (som Alice i underlandet) veta vart vi vill komma, vi måste diskutera mål och sätta upp målbilder.
Sven Erik Wånell påminde om att äldreomsorgen utvecklas stabilt sedan 1950-talet. Två principer har varit tongivande: kvarboende i egna hemmet och hemvård i stället för vårdhem med Ivar Lo Johanssons begrepp, nu god och nära vård. Kvarboendeprincipen byggde på tanken att alla äldre vill bo kvar i sitt hem, där hälso- och sjukvården och hemtjänsten skulle samarbeta ”sömlöst”. Men eftersom antalet platser i äldreboenden har halverats på senare år, har kvarboendet inte blivit en valfrihetfråga, utan mera ett tvång, och anhöriga har fått bära ett allt tyngre omsorgsansvar. Förhoppningen att välfärdsteknik ska lösa problem i äldreomsorgen har inte infriats och kommer inte att vara en lösning under överskådlig tid.
Emmeli Wulfstrand berättade om arbetet i Verdandi, arbetarnas socialpolitiska organisation, som verkar för social rättvisa och ett samhälle fritt från alkohol- och drogskador och för gemenskap och solidaritet mellan människor. Verdandi vill förändra den rådande politiska synen på välfärden och vänder sig emot det myckna talet om krav på människor som behöver hjälp. Civilsamhället får ofta ta över uppgifter, som egentligen är kommunens ansvar, men man gör det för att människor inte ska lämnas utanför. Emmeli återkommer till begreppet motståndsrörelse, och menar att det gäller att kämpa när man ställs inför orättvisor som drabbar människor även i vårt välfärdssamhälle.
Moderatorn Ann Jönsson ville avsluta panelsamtalet och spaningarna med en hoppfull utsaga om framtiden i socialpolitiken och socialtjänsten och bad de medverkande att formulera en sådan. Joakim Palme menade att Sverige är ”världsbäst på att se problem” i samhällsbygget och önskade att vi också lyfte fram sådant som blivit bättre och bra. Hanteringen av pandemin visade att allt i stort sett är möjligt, det går allt bättre för migranter att etablera sig på arbetsmarknaden osv. Han ser stora möjligheter när de professionella i socialtjänsten blir bärare av forskningsbaserad kunskap – det sker en systematisk förankring i svensk forskning inom socialt arbete. ”Inget är omöjligt, vi kan bara bli starkare”, var hans hoppfulla utsaga.
Sven Erik Wånell såg hoppet i den besjälade personalen i äldreomsorgen. Det finns en ökad kunskap bland dem, och omsorgen har blivit mer personcentrerad i stället för att som tidigare vara personalcentrerad. Han tycker sig också se att politikerna inser att det är personalen som kan påverka och styra verksamheten, och anpassa den efter de behov som dagens äldre har.
Emmeli Wulfstrand säger att Verdandi har testat och prövat olika sätt att arbeta och hon gläds åt ungdomar som engagerar sig i föreningens arbete. De märker att de blir lyssnade på när de organiserar sig och framför sina synpunkter, och det ger hopp för framtiden.
Bettan Byvald tycker att socialarbetare ska lyfta fram det de ser i det sociala arbetet. Hon ser också stora möjligheter i samarbetet med forskare i socialt arbete. Den nya socialtjänstlagen som kommer ger stora möjligheter, menar hon. Hon är själv delaktig i s k följeforskning, och menar att forskarna har mycket att hämta från verksamheten ute bland människor som behöver stöd. Och socialarbetare måste ha ett roligt arbete, inte bara syssla med administrativa åtgärder. Hon önskar samma positiva attityd och ett gott socialt arbete, som man hade när Socialtjänstlagen kom 1982.
Gun-Britt Trydegård