Svensk socialpolitisk förening (SSF) anordnade onsdagen 31 januari 2024 ett välbesökt digitalt seminarium med anledning av betänkandet ”För barn och unga i samhällsvård” (SOU 2023:66), som nyligen gått ut på remiss. Seminariet kan inte ses i efterhand, därför detta ganska utförliga referat på föreningens hemsida.

Det är ett massivt betänkande som presenterats, med 130 förslag och 5 olika områden som behöver utredas särskilt. Utredningens huvudsekreterare, Marta Gandra presenterade utredningens digra analyser och omfattande förslag, och under seminariet medverkade också en annan av utredningens sekreterare, Pär Alexandersson. Kommentarer och reflektioner presenterades sedan av David Pålsson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet och Anna Sabelström, verksamhetsledare vid ”Knas hemma”, en ungdomsorganisation för samhällsplacerade. Avslutningsvis hade deltagarna i seminariet möjlighet att ställa frågor och ge reflektioner.

Utredningens analyser och förslag

Utredningen har bestämt sig för begreppet Samhällsvård som benämning för vård av barn eller unga under 21 år utanför det egna hemmet med stöd av SoL eller LVU, men också för barn som vårdas med stöd av LVU i det egna hemmet, och det särskilda samhällsansvar som följer med detta.

Utredningens sammanfattande bedömning är att det krävs en omfattande och kostnadskrävande reform och vidare utredningar för att höja kvaliteten på samhällsvården. Staten ska genom Socialstyrelsen ta ett större ansvar för styrning och stöd av vården, t ex genom att ta fram och sprida kunskap om metoder och arbetssätt för god kvalitet i vården. De ska också ansvara för rekrytering av familjehem och kompetensförsörjning inom området samt uppföljning av insatser och resultat av vården. Socialnämnden ska ansvara för att barnet eller den unge får god vård med omtanke, råd och stöd utöver placeringen. De ska också ha rätt till stöd i kontakt och umgänge med föräldrar, syskon och andra närstående. Nämnden ska också verka för att barnet eller den unge får utbildning och den hälso-och sjukvård samt tandvård som de behöver.

Utredningen konstaterar att det har varit hög instabilitet i placeringarna med många byten, liksom brister i delaktighet – barnen har inte fått ha inflytande vid placering eller när de skickats hem, vilket ofta skett akut. Detta vill man förebygga genom att varje vistelse planeras noga och att beslut får överklagas. Det ökade stödet till vårdnadshavare ska anpassas utifrån skälen till placeringen och efter de första två åren ska kontakten med barnet ”främjas”, allt dock utifrån barnets perspektiv.

I kommunerna ska det finnas en särskilt ”barn- och ungdomshandläggare” med särskild kompetens, som ska se till att barnet blir delaktig i planeringen av vården och får information om sina rättigheter. Handläggaren ska också ”noga följa vården”. Utredningen föreslår noggrann uppföljning. Under det första året av varje placering ska socialnämnden erbjuda barnet eller den unge kontakt minst en gång per månad. Barnet eller den unge ska sedan erbjudas enskilda samtalminst en gång var sjätte månad. Vid uppföljningen ska socialnämnden särskilt uppmärksamma barnets eller den unges hälsa, utbildning, utveckling, beteende och sociala relationer, samt eventuell utsatthet för våld. Man kan också inhämta information från skolan, tandvården och hälso-och sjukvården.

LVU-vård i egna hemmet behöver tydliggöras och man föreslår att socialnämnden får besluta om särskilda villkor som förutsättning för att få vårdas i det egna hemmet. Det kan gälla skyldighet för den unge att ta emot vissa andra insatser inom socialtjänsten och att lämna drogprover.

Utredningen anser att familjehemsvården behöver bli mer reglerad. Man föreslår att den enhetliga definitionen familjehem kompletteras med olika familjehemskategorier: nätverkshem, allmänt familjehem, jourhem och förstärkt familjehem. För de sistnämnda kommer att krävas lämplig utbildning för den uppnå den kompetens som krävs för uppdraget.

Stöd till familjehem är en viktig förutsättning för god kvalitet i vården och socialnämndens ansvar för sådant stöd behöver bli tydligare. Det kan vara utbildning, handledning, stöd och annan hjälp som är anpassat till deras uppdrag. Insatserna ska ges särskilt intensivt under det första året av varje placering och i särskild omfattning till förstärkta familjehem och jourhem. Stödet ska finnas tillgängligt såväl dagtid som under kvällar och helger.

Man föreslår att det ska krävas tillstånd för att få vara familjehem, som ges av placerande kommun eller hemkommunen efter en grundutredning. Socialstyrelsen får i uppgift att ge stöd för hur en sådan utredning ska se ut. Givet tillstånd gäller 3 år, därefter ny ansökan. Möjlighet att överklaga beslutet ger praxis.

För att ge socialnämnden bättre förutsättningar att överblicka vilka familjehem som finns tillgängliga och vilka familjehem som är olämpliga, föreslås att IVO ska ansvara för ett nationellt register över familjehem för barn och unga under 21 år.

Ytterligare krav på familjehemsvården som föreslås är att högst tre barn eller unga får vara placerade i samma familjehem om det inte finns särskilda skäl (t ex för att hålla ihop en syskongrupp). Ansvarsfördelningen mellan nämnden och konsulentstödda verksamheter ska förtydligas.

När det gäller institutionsvården gör utredningen mest en kunskapsgenomgång och kommer med utvecklingsförslag. Man vill införa ”ska-krav” på behörighet för såväl föreståndare som övrig personal inom HVB eller stödboende, och att Socialstyrelsen får i uppdrag att utforma utbildning och stöd för bedömning av lämplighet för arbetet inom institutionsvården.

Man anser också att regeringen bör utreda vilka befogenheter som behövs i HVB för att kunna genomföra vården på ett tryggt och säkert sätt, och SiS-hemmens särskilda befogenheter kan behöva justeras. Det behöver också utredas hur staten kan ta ett större ansvar för tillgången till platser i lämpliga HVB och stödboenden liksom i SIS-hemmen. För SIS-hemmen föreslås i utredningen en rad åtgärder, t ex om kroppsvisitation, stöd till brottsoffer, öppna former för utslussning. Det ska också finnas en funktion för klagomål på vistelsen.

Utredningen föreslår att tillgång till hälso-och sjukvård och tandvård för barn och unga som är i samhällsvård utanför hemregionen ska regleras i lag, och att hemregionen ska ansvara för kostnaderna. Läkare respektive tandläkare ska ansvara för hälsoundersökningar vid LVU-placeringar, om det finns anledning att anta att sådan behövs. Ansvarsfördelningen för hälso- och sjukvården mellan SIS-hemmen och regionerna är idag oklar och behöver tydliggöras. Utredningen anser att hälso- och sjukvård ”på basnivå” behöver vara tillgänglig vid SIS-hemmen liksom tillgång till sjuksköterska och psykolog, medan regionen ska svara för läkare med specialistkompetens inom psykiatri och all annan hälso- och sjukvård.

Kunskapsnivån för placerade barn är låg; bland ungdomar som placerades vid 13-15 års ålder hade över 60 % låga eller inga betyg i årskurs 9, och ju fler placeringstillfällen desto sämre skolresultat. Utredningen föreslår att placerande socialnämnd ska underrätta om behovet av skolplats i placeringskommunen och att underrätta skolan om skyldighet att genomföra en särskild kunskapsbedömning i samband med att samhällsvård inleds.

Utredningen har också förslag om placeringskommunens ansvar när samhällsvården avslutats. Det kan gälla stöd med frågor som rör boende, utbildning, arbete, ekonomi, tandvård och hälso-och sjukvård men också känslomässigt stöd. Stödet ska kunna ges upp till 25 års ålder. Socialnämnden ska också erbjuda barn och vårdnadshavare råd och stöd när barnet flyttar hem till vårdnadshavaren efter att samhällsvården upphört.

Reflektioner från David Pålsson, docent i socialt arbete vid Stockholms universitet

En diger utredning med många förslag, en viktig och bra utredning om ett område som behöver genomlysas och utvecklas, är Pålssons sammanfattande bedömning.

Kommunens socialtjänst har alltid haft ansvaret för placerade barn och unga. Det har många gånger påvisats brister när det gäller exempelvis hälsa och skolgång, och det har funnit stora kommunala skillnader. Intentionerna i lagstiftningen har inte alltid realiserats i praktiken. Därför är det viktigt att utredningen pekat ut vad som behöver förbättras, t ex ansvar för skolgång, stöd till familjehem, uppföljning av samhällsvård. Särskilt viktigt är det att följa upp hur åtgärderna praktiseras, i synnerhet förslag som inte är så substantiella till sitt innehåll. Lag – praktik – uppföljning är en viktig kedja.

Familjehemsvården är en tämligen oreglerad vårdform och utredningen innehåller förslag på ett flertal viktiga reformer, som familjehemskategorier, register, tillstånd, grundutbildning, antal barn/familjehem, betalning direkt till familjehem. Det ger en tydligare struktur för familjehemsvård och följer en internationell trend mot professionalisering av delar av familjehemsvården. Pålsson poängterar dock att tidigare studier visar att tillståndsprövning (och register) inte nödvändigtvis är en garanti för vårdkvalitet – det beror helt på tillämpningen. Han menar också att ett grundproblem kvarstår, nämligen svårigheten att rekrytera familjehem, och han undrar vad de föreslagna förändringarna i utredningen kan innebära för tillgången till familjehem.

HVB är enligt Paulsson en insats som varit förvånansvärt socialpolitiskt försummad i en svensk kontext, lagstiftningen är oklar. De senaste decennierna har det byggts upp ett tillstånds-och tillsynssystem, men den professionella utvecklingen har lämnats till de (privata) utförarna av HVB och till hemmens föreståndare. Utredningens främsta skarpa förslag för HVB gäller högre utbildningskrav för personal, men i övrigt kvarstår områden som andra länder i högre utsträckning har reglerat, t ex målgruppsdifferentiering, personaltäthet, antal barn/enhet, behandlingsinnehåll osv.

Dagens samhällsvård i hög grad vuxit fram utan tydlig statlig styrning, och i utredningen föreslås att Socialstyrelsen få ett utökat och samlat ansvar för kvalitetsutvecklingen. Enligt Pålsson är detta nödvändigt i den starkt decentraliserade (och privatiserade) samhällsvården som finns idag. Det finns en växande forsknings- och kunskapsbas gällande familjehem-och institutionsvård som man kan hämta erfarenheter från. En farhåga i sammanhanget är att tidigare erfarenheter av statlig kunskapsstyrning har haft svårt att visa konkreta resultat. För att det ska bli mer effektivt krävs sannolikt mycket eftertanke och resurser. Han menar att det behövs en genomgripande utredning och genomlysning av vad samhället vill med den sociala barnavården.

Reflektioner från Anna Sabelström, verksamhetsledare för Knas hemma, en organisation med ungdomar och unga vuxna som varit eller är placerade i samhällsvård

Sabelström lyfter fram de synpunkter som kommit fram i diskussioner med föreningens medlemmar, som själva har erfarenheter av att ha varit placerade i familjehem eller institutioner. De pekar främst på behovet av en trygg uppväxt och framtid, delaktighet och utbildning men önskar också att få en röst i debatten och att deras liv och framsteg blir synliggjorda genom positiva berättelser. Begreppet ”samhällsvård” anser de är kopplat till att de behöver vård ”för att det är något fel på dem”, och anser att alternativa termer som samhällsstöd eller omsorgsstöd bättre speglar deras behov av kärlek, trygghet och goda relationer.

Medlemmarna i Knas hemma har listat vad de menar kan bidra till en trygg uppväxt och framtidstro. De önskar stödjande nätverk av vuxna (t ex boendepersonal, lärare, barnsekreterare, vänner) som finns som stöd och kan ge känsla av sammanhang och trygghet. Det är också viktigt att få tillgång till stöd och behandling för att hantera svåra upplevelser de haft i olika livssituationer – de vill få verktyg för att må bra framåt i livet. Myndigheter i allmänhet behöver få större förståelse för de svårigheter dessa barn och ungdomar möter. T ex behöver de i god tid få bekanta sig med sin nya hemmiljö före placeringen, vilket inte alltid har varit fallet.

Knas hemma lyfter också fram vikten av eftervård av olika slag. Unga vuxna behöver hjälp till ett självständigt boende och vägledning och stöd till att fortsätta till högre studier eller in i arbetslivet. Det behövs också långsiktiga insatser för att främja sociala relationer och färdigheter; få ”livskunskap”. Att lära sig mer om att kommunicera, hantera konflikter och bygga förtroende kan vara en väg för att behålla nära relationer och skapa nya.

Ungdomarna i Knas hemma vill ha inflytande i beslut som rör deras liv och framtid, att vara delaktiga och bli lyssnade på. De vill ha kontroll över sin egen situation, de vill ”äga sin livsberättelse”, vilket också kan innebära bättre möjligheter att få tillgång till all information som finns om den unge i form av journaler och anteckningar. De skickar en tydlig signal om vikten av att inkludera och lyssna på barn och ungdomar inte bara i denna utredning utan i alla processer för att åstadkomma en mer rättvis och inkluderande samhällsstruktur generellt.

Frågor från deltagarna

Det kom många frågor och reflektioner via chatten, det gällde t ex tillståndsgivningen till fosterhem och tillsynen av dem, hur missförhållanden i familjehem ska anmälas, hur reglerna om kompetenskrav i HVB ska kontrolleras, om bristande samverkan mellan hälso- och sjukvård – BUP – SIS och slutligen: Hur ska alla förslag i utredningen hanteras?

Gun-Britt Trydegård