Gängkriminalitet – vad hjälper, vad stjälper?

På seminariet om gängkriminalitet och vad som kan göras åt problemet kom många intresserade; Sandlersalen i ABF-huset var nästan full. Yvonne Ahlström från styrelsen redogjorde för det 34 punktsprogram som regeringen tagit fram för att komma tillrätta med problemet. Daniel Vesterhav från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, och Michael Tärnfalk från Stockholms universitet gav oss fakta och belyste myter och föreställningar om gängkriminalitet och vad forskningen vet i fråga om metoder för att göra något åt detta så aktuella samhällsproblem. Det finns inga lätta svar på vad som hjälper, däremot vet man mera om vad som inte hjälper. Kortare sammandrag av föreläsningarna tillsammans med PowerPoint-presentationerna presenteras här på hemsidan tillsammans med bilder från evenemanget.

Daniel Vesterhav, enhetschef Brå problematiserade kring frågan Vad är organiserad brottslighet? Det är viktigt att klargöra detta för att kunna sätta in rätt åtgärder. Han delade in den organiserade brottsligheten i tre grupper:

Självdefinierade grupper, t ex Hells Angelsgrupper som är tydliga med sin tillhörighet, och där det också finns vissa processer för att bli medlem och där det är tydliga hierarkier. Dessa grupper är inte lika impulsiva när det gäller våldshandlingar, men det förekommer ofta inre konflikter. Här är det viktigt med en verksamhet som stöder avhoppare, eftersom strukturen är så stark och det finns ett pris om man vill lämna gruppen.

Externdefinierade grupper, grupper som blivit namngivna av polisen eller medierna med ett samlings- och identitetsnamn, som ger dem ett skrämselkapital. Detta är mycket ett 90-tals fenomen, t ex Fittja Boys, Juggemaffian.

Icke-namngivna grupper, grupper att har saker gemensamt t ex bostadsområde, familj, släkt eller tidigare ursprung och erfarenhet. Till dessa grupper sker inte någon direkt rekrytering utan vägen in i de kriminella grupperna sker mer glidande. De som tillhör dessa grupperingar har flera bakgrundsfaktorer gemensamt som dysfunktionella familjer, hoppat av skolan, tidigt missbruk, boende i utsatta miljöer med bristande tillsyn av föräldrarna. Trots att medlemmarna har en omfattande bevakning av varandra, är det ändå inte så svårt att bryta sig ur dessa grupperingar – problemet är att det inte finns några alternativa gemenskaper att knyta an till.

Vesterhav redogjorde vidare för olika BRÅ-rapporter som behandlade dagens ämne. En rapport handlar om dödligt våld i Sverige, och man kan konstatera att det har skett en rejäl ökning av användandet av skjutvapen. Det har skett en ”inflationsprocess”, man skjuter nu för att döda och inte för att hota. Våldet är ett maktmedel, en investering i den kriminella karriären, en del i skrämselkapitalet. Han redogjorde också för en intervjuundersökning med unga män som varit inblandade i skjutningar och som berättar om en tillvaro där den kriminella miljön är ständigt närvarande, en vardaglig social process, och där narkotikaförsäljningen kan ske öppet på vägen till skolan. De talar om vänskap och lojalitet men också om svek, om lättkränkthet och om rädslan för hämnd. (Obs att alla BRÅ:s rapporter finns tillgängliga på nätet: bra.se/publikationer.)

Viktiga åtgärder:

  • Arbeta mot den synliga kriminaliteten, öppen narkotikaförsäljning får aldrig bli en normal gatubild.
  • Reducera tillgången till narkotika och skjutvapen.
  • Stimulera och stödja utträden ur de kriminella nätverken.

Michael Tärnfalk, socionom och forskare vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms Universitet, redovisade vad forskningen säger om behandlingen av unga lagöverträdare. Han konstaterade att barn och unga med kriminellt beteende alltid har särbehandlats såtillvida att socialtjänstens insatser ska premieras i stället för kriminalvårdsinsatser. Det finns en rad skäl för det, t ex att unga personer är i utveckling och inte alltid kan se konsekvenserna av sina handlingar och styra över sina impulser. Enligt socialtjänstlagen är det den unges behov som ska styra insatsen, och han betonar att det inte är bra att på institutioner blanda unga personer med olika riksnivåer. Man behöver jobba med lågrisk-ungdomar för sig. När det gäller gruppen unga lagöverträdare som har en omfattande kriminalitet finns det tyvärr dåligt med åtgärder. De statliga SIS-hemmen kan inte tillgodose de skilda behoven, och andra HVB-hem kan vägra att ta emot särskilda belastade ungdomar, så socialtjänstens handläggare har ofta svårt att finna lämpliga behandlingsinstitutioner för båda grupperna.

Sedan tidigt 1900-tal har diskussionen om behandling eller straff varit skiftande. Det har funnits en ”nothing-works-doktrin” som säger att behandling inte ger några positiva resultat, men också att ”something works” och enligt Tärnfalk har behandlingstanken idag en stark ställning när det gäller unga människor som begått brott. Att kontrollera bort dåligt beteende har däremot visat sig fungera dåligt, liksom så kallade avskräckande exempel som att besöka fängelser, boot-camp-verksamhet och liknande. Forskningen visar inget stöd för att den väg man nu väljer med ökad repression och kontroll från samhällets sida skulle vara verksamma metoder. I stället bör socialtjänsten satsa på terapeutiska förstärkningar. Det som också motverkar effektiv vård och behandling av unga lagöverträdare är glappet mellan socialtjänsten och insatserna i form av institutionsvård. Tärnfalk hävdar avslutningsvis att organiseringen av ansvaret och finansieringen av insatserna är problematiska och pekar på de höga kostnaderna för placeringarna, kompetensbrist och hög arbetsbelastning inom socialtjänsten samt en ibland motstridig lagstiftning motverkar en effektiv behandling. Han menar också att det är viktigt att bilda en brygga mellan forskningen, socialtjänsten och institutionsvården när det gäller behandlingen av unga lagöverträdare.

Tyvärr fick seminariet ett halvtimmeslångt avbrott efter ett beklagligt sjukdomsfall i publiken, och därför fick den planerade frågestunden utgå. Styrelsens Maria von Bredow, som inledde och avslutade seminariet, utlovade möjligheten att skriva eventuella frågor via vår e-postadress info@socialpolitik.se, för vidare befordran till våra föreläsare.

Inskickade frågor

Hej!

Tack för intressant seminarium. Michael Tärnfalk berättade att det ännu inte finns någon svensk eller engelskspråkig forskning kring behandlings inriktning för de ”tyngst” kriminella. Vad görs åt den saken? Pågår forskning nu eller väntas forskningsprogram kring denna grupp? Om inte, Varför?

Svar från Michael Tärnfalk

Det är en ganska komplex fråga och inte klätt att besvara på ett uttömmande sätt. Det finns forskning lite längre tillbaka i tiden, Tore Andreassens (2003) studie om Institutionsbehandling för ungdomar. Vad säger forskningen? Det finns också en del internationella studier, vilka jag nämnde några av och som finns i mina ppt slides. Det som är problematiskt är att den internationella forskningen inte enkelt kan överföras till svenska förhållanden, bl a pga skillnader i lagstiftning, straffbarhetsålder, vad som avser brott etc. I forskningen talas om “högrisk unga” och “lågrisk unga”, men hur de kategoriserats som hög resp. låg risk är inte alltid lätt att utröna. Det är därför lite av ett detektivarbete att försöka få grepp om de unga som vi ska hjälpa att vända en destruktiv utveckling.

Av den forskning som  finns, tycker jag Tore A (2003) genomgång av forskningsläget fortfarande håller bra, tillsammans med t ex Lipsey och Howell (2012). Det finns en spansk studie som visar att institutionsbehandling kan fungera för brottsliga unga, men jag är osäker om hur de kategoriserat de unga och hur jag skulle värdera de ungas brottsbelastning själv. En generell slutsats från forskningen är att man inte ska blanda låg och högrisk ungdomar, vilket vi ju gör på våra SiS institutioner. Det kommer sig sannolikt av att det inte finns så många alternativ till dessa institutioner nät det gäller våldsamt kriminella unga. Av det skälet blir ju även forskningen drabbad på grund av att det som olika studier mäter är ju utfallet i behandling för unga på olika ställen, och om man då blandar unga med olika problembilder på dessa ställen, blir ju utfallet kopplat till detta. Det som skulle vara intressant i mitt tycke, är om man gjorde studier på dem som det gått bra för och försöka få grepp om vad som bidragit till ett positivt utfall.

En annan fråga som ligger här är att det går att mäta risknivå med olika kvantitativa metoder, t ex genom att studera sådana faktorer som enligt forskning visat sig ha stor betydelse för/samverkar med brottsligt beteende: skola, socioekonomiska faktorer, brottsbelastning i antal brott etc. Men den typen av kvantitativ forskning missar, enligt mitt synsätt, mer djupgående orsaker till ungas brottslighet. I detta tror jag ungas moraluppfattning, värderingar, etik och liknande är intressant. Min erfarenhet är att unga kan ha lagförts för många brott men ändå vara möjliga att vända utvecklingen för med rätt resurser och kompetens hos de som arbetar med dem. PÅ motsvarande sätt kan unga ha lagförts (inte samma som hur många brott de begått utan endast vad de åkt fast för) för få brott men vara mycket såra att arbeta med. Här finns en intressant studie (BRÅ, Strategiska brott bland unga på 00-talet, 2011) som handlar om återfallsrisken för de som begått olika typer av brott. De som begår rån, som exempel, har betydligt högre återfallsrisk vilket sannolikt beror på att det brottet i sig indikerar att den unge skjutit fram gränsen för det acceptabla och således är mer moraliskt problematisk än den som t ex döms för misshandel, vilket kan beror på dåliga konfliktlösningsmetoder men inte nödvändigtvis tillägnat sig ett brottsligt tankesätt.

En annan sak är att det förefaller som de senaste årens kraftigast ökning av allvarligt våld och skjutningar är kopplat till miljöer med många unga med etniskt annat ursprung än svenskt. Den kraftiga flyktingvågen där Sverige tog emot många ensamkommande barn från Afrika och mellanöstern och den efterföljande gymnasielagen har också visat sig medföra stora svårigheter för kommunerna att hantera dessa. Från kriminologisk forskning vet vi att de som är mest brottsbelastade och brottsaktiva i samhället är unga män i åldern 16-25 år. Just den grupp som kom från Marocko och Afghanistan. Där har vi ännu ingen forskning, däremot en pågående het debatt, inte sällan med rasistiska förtecken, och den gruppen är det mycket intressant att hur det går för i det längre perspektivet. Många verkar dras in i kriminalitet när de fyllt 18 år och det sociala skyddsnätet dras undan för dem: det verkar som att de har garanterad gymnasieplats men inte rätt till bostad el försörjning vilket gör att det de facto får svårt att klara sig på ett lagligt sätt. Många dras som sagt in i kriminalitet el utnyttjas av olika arbetsgivare som billig arbetskraft. Här har vi sannolikt ytterligare en grupp som kommer ställa stora krav på den samhälleliga vården och socialtjänsten. De har inget skyddsnät, talar inte språket, har ingen riktig anknytning till det svenska samhället och en annan syn på flickor och kvinnors rättigheter etc. Den vård och behandling som utformats har ju gjort det med utgångspunkt från svenska förhållanden, och det är ingen överdrift att säga att invandrarungdomar är överrepresenterade på våra institutioner, frågan är då vad som sker när vi får ännu en stor grupp med än mindre anknytning till det svenska samhället. I de svenska socionomprogrammen, mig veterligen, läser man inte särskilt mycket om kriminologi och utveckling av brottsligt beteende.

Är det viktigt för frågan? Jag tycker det är det eftersom olika registerstudier baseras just på socialtjänstens dokumentation av de klienter som hamnar i socialtjänsten. Bristfällig dokumentation leder till svaga kunskaper om den grupp man vill studera. Jag analyserar f n socialtjänstens LUL yttranden och LVU utredningar. Det är många gånger ett mycket svajigt material och det verkar som det inte finns nån uttalad linje generellt inom socialtjänsten vad och hur som ska dokumenteras. Till exempel neuropsykiatriska problem hos unga dokumenteras väldigt olika, ibland klart och redigt, ibland påstås det utan vidare beläggande av psykolog el barnpsykiatriker, ibland är det en misstanke från t ex en mamma, som inte följs upp. Det gör det också svårt dra generella slutsatser baserat på analys av socialtjänstmaterial och i förlängningen påverkar detta också forskningen.

Forskningens utveckling och kunskapsspridning är beroende av vad olika forskare själva finner intressant att studera, sedan selekteras forskning genom forskningsråden, som beviljar en del forskare medel, andra får inget. Det finns med andra ord ingen nationell strategi om vad som ska beforskas generellt.

Med vänlig hälsning

Michael Tärnfalk

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin

Relaterade inlägg

Scroll to Top