Leif Stenberg, vår mångårige vän och en av de starkaste och mest envetna förkämparna för social rättvisa vi känt, har gått bort. Leif var en av grundarna av umeå-avdelningen av Svensk Socialpolitisk Förening (SSF) år 1995 och var under lång tid dess ordförande. Leifs engagemang och oförtröttliga arbete har legat bakom mycket av det som föreningen genomfört under sin snart 25-åriga tillvaro. Det gäller en lång svit av radiodokumentärer som föddes ur samtal på Bakfickan mellan socialt och psykiskt ärrade människor om meningen med livet. Programmen – bland andra ”Våga vara lycklig”, ”Vi betalar tillbaka”, ”Varmt blod, kalla känslor. A-lagets berät¬tel¬ser om kärlek” och ”Två A-lagares berättelser om inre resor” – premiärsändes på radiobioföreställningar i Umeå. De bestod av gemensamt lyssnande på programmen och därpå följande diskussion, alltid ledd av Leif. Under sådana föreställningar var Fräls¬ningsarméns lokaler sprängfyllda av umebor, inklusive lokalpolitiker och tjänstemän inom socialtjänst, kriminalvård och hälso- och sjukvård.

Ett viktigt projekt där Leif var en av initiativtagarna och eldsjälarna var ”Tandvård för hemlösa” – ett lyckosamt samarbete över organisations- och myndighetsgränserna. Det ledde till att många med stora tandvårdsbehov fick sina tänder sanerade kost¬nads¬fritt efter¬som det ingick i biståndet. Att få hela och fungerande tänder föränd¬rade livet till det bättre för många.

Under åtskilliga år var Leif också ledare för teatergruppen Tro, Hopp och Mod, som består av personer med egen mångårig erfarenhet av välfärds¬samhällets avigsidor. Leif Stenberg och Håkan Pienowski skildrade teatern och män¬niskor¬na bakom den i en TV-dokumentär från 2015, ”Rätten till ett liv”. Teatergruppen har gjort otaliga, oerhört uppskattade fram¬trädanden, bland annat för vård- och socialtjänstpersonal, poliskan¬dida¬ter och politiker. Tro Hopp och Mod publicerar sina minnesord i kommande nummer av tidningen Vasaplan.

Leif vittnade många gånger om att villkoren för det sociala reportaget försämrades. Idag finns det få möjligheter till finansiering och publicering av texter som kritiskt synar välfärdsapparaten, ger röst åt dem som hanteras av den och som pekar på konstruktiva lösningar. Leifs artiklar, radioprogram, filmer och övriga arbete gjorde just allt detta – men ständigt under knapphetens kalla stjärna. Han orkade trots det och trots sin sjukdom under det senaste året sätta ord på bristerna i välfärden och peka på vägar framåt, in i det sista. Se till exempel hans debattartikel ”Hur man knäcker hemlösheten” som publicerades i ETC, Aftonbladet m fl tidningar i december. Att han orkade är vi honom djupt tacksamma för. Och vår saknad är mycket stor.

Svensk Socialpolitisk Förening Umeå

genom Owe Persson och Lisbeth Lundahl